Inlägget avsedd för personer över 16 år, även alla bilder är krypterad innebär inte går ladda hem
Jag har fått sån här migrän med aura, Det inte är farlig egentligen.
Symptomen är att jag ser typ sicksackmönster, blixtar eller flimmer, och ser dubbelt ibland. Och så kan det börja sticka och domna i ena handen som sen kryper uppåt armen.
Jag kände redan i tisdags på jobbet att den var på gång.
Skickade ett meddelande till älsklingen när han var på lektion, men han ringde mig istället!
Så gulligt av honom, jag är så tacksam för det.
Han brydde sig verkligen. Jag var så dum som inte lyssnade på honom då. Han tyckte jag skulle gå hem och vila, men jag känner mig så dum att jag inte gjorde det. Varför gick jag inte hem?!
Igår natt var det ännu värre, värken bara fortsatte hela tiden, sen ringde älsklingen som vanligt vid åtta för att väcka mig. Jag var inte på bra humör då och började gråta.
Han blev snabbt orolig och det sved i ögonen av tårarna.
Jag försökte lugna ner mig och sa att jag hade migrän och att han skulle komma hem.
Och vet du, han löste det på distans!
Gösta hade en annan idé! hans chef, Lisa, från ambulansen, var ledig och hemma.
Hon bor ju inte så långt från.
Hon hoppade snabbt på cykeln och kom hit till mig.
Lisa kollade läget och tog mig blodtryck – det var högt blodtryck då! Så Lisa ringde larmcentralen direkt, och sen vidare till Mirre ”Gösta syster” och Malin som precis var lediga. De körde mig till akuten.
När jag var på sjukhuset fick jag extra sömntabletter, och jag sov som en stock från halv elva på förmiddagen till fem på eftermiddagen!
Det var visst super svårt att väcka mig, jag sov verkligen jättedjupt hela tiden.
När jag var liten hade jag epilepsi, typ 5-16 anfall varje månad, det är ju farligt, man kan faktiskt dö av det, och jag var verkligen i riskzonen.
Tur att min älskling har läst min ukrainska journal, den engelska versionen.
Hur han lyckades med det? Jo, jag har gett honom fullmakt, så han fick tillgång till den. Inte ens min egen läkare visste att jag haft epilepsi som liten!
Det är svårt att förklara hur jag känner för min älskade Gösta. Jag vet inte hur jag ska beskriva det, det är bara så otroligt starkt. Ni som såg mig på senaste TikTok Live såg ju hur jag grät floder när jag försökte förklara för er följare.
JAG ÄLSKAR GÖSTA AV HELA MIN SJÄL, han är verkligen mannen i mitt liv!
Jag fick nyligen ett besked från min läkare som innebär en remiss till specialistvården, vilket betyder att jag inom en snar framtid kommer att hamna på operationsbordet.
Det handlar om ett mindre men ack så viktigt ingrepp, ett slags ”titt-hål” som ska göras i eller kring mitt huvud, förmodligen för att undersöka eller åtgärda något specifikt som de behöver få en närmare bild av.
Även om det är ett litet ingrepp är det förstås alltid lite oroande att veta att man ska opereras, speciellt när det gäller en så central del av kroppen som huvudet.
Men jag litar på läkarnas expertis och hoppas att allt kommer att gå bra och att jag snabbt återhämtar mig efteråt
Torsdag hade jag en otroligt givande och hjärtvärmande konversation på WhatsApp, det var med en person som jag faktiskt knappt känner, vilket gjorde upplevelsen än mer speciell och oväntad. Kanske är det just sådana möten som sätter djupast spår – de som kommer från ingenstans och berör en på ett oväntat sätt.
Det var Göstas mamma som tog sig tid att prata med mig, och jag är oerhört tacksam för det.
Hennes öppenhet och vänlighet skapade en trygg atmosfär som gjorde det lätt för mig att öppna mig.
Vi pratade en stund, och jag uppskattade verkligen hennes engagemang och vilja att lyssna.
Under vår senaste konversation, innan den här, berättade jag något mycket personligt för henne: att jag var kär i hennes son.
I nattens sena timmar, när tystnaden lagt sig över sjukhuset, fann jag mig själv fördjupad i Youtubes oändliga arkiv. Specifikt hamnade jag i kategorin mode, och där blev jag kvar.
Det är en fascinerande värld, mode, och något som alltid har legat mig varmt om hjärtat.
Jag är nämligen en sådan person som vill känna mig fin, inte bara vid speciella tillfällen, utan även i vardagen. Kanske låter det extremt, men jag skulle med glädje kunna påta i trädgården iklädd en bröllopsklänning om andan föll på.
Jag vet, det låter lite galet, men det är en del av min personlighet – att vilja vara snygg och proper, även om det bara är för att imponera på mina växter!
Snart är sommaren här, den underbara årstiden som jag älskar så högt. Möjligheten att sola sig i solens varma strålar och ta svalkande dopp i det blå är något jag längtar efter.
Men med sommarens ankomst dyker även ett fenomen upp som jag har svårt att förstå mig på, och som faktiskt upprör mig en del.
Jag vet att det jag ska säga nu förmodligen kommer att provocera många, särskilt bland de yngre generationerna, och jag förväntar mig nästan en hatstorm.
Men jag känner att jag måste få uttrycka min åsikt.
Jag, en kvinna på 45 år med en viss livserfarenhet, kan ibland känna mig ganska gräll över hur unga människor resonerar, eller snarare, hur de inte resonerar.
Ta exempelvis den populära stringbikinins intåg på stränder och badplatser.
Har ni inte något som helst förnuft när ni väljer att bära dessa plagg på allmän plats?
Ni verkar inte tänka längre än näsan räcker.
För, låt oss vara ärliga, när man böjer sig ner för att plocka upp något – en solkräm, en leksak, vad som helst – då blottas hela härligheten, hela ”pussyn”, för allmän beskådan.
Det är helt enkelt opassande och onödigt utmanande.
Jag och min älskling var en gång på Tinnerbäckbadet i Linköping,
Vi hade en trevlig stund, tills en speciell händelse inträffade, en ung tjej med blont hår, iklädd en turkos stringbikini, böjde sig ner för att göra något.
Vad hon gjorde minns jag inte exakt, men synen hon bjöd på etsade sig fast.
Jag märkte hur min älskling omedelbart försökte vända bort blicken, nästan med en känsla av obehag.
Han uttryckte senare samma tankar som jag – att det kändes vidrigt och att han inte kunde förstå varför man tillåter sådana plagg på allmänna badplatser.
Det handlar inte om att vara pryd, det handlar om respekt för andra och för sig själv, och att upprätthålla en viss anständighet i offentliga miljöer.
Vissa saker bör helt enkelt förbli privata.
Pornografi eller Modeuttryck? Ett Liv i Rampljuset
Frågan om vad som är pornografi och vad som är ett modeuttryck är komplex, och för mig personligen är det en ständig balansgång.
Dagligen, när jag ska någonstans, är det nästan en reflex att posta en bild på Instagram – att visa upp dagens outfit.
Detta är något jag trivs med att göra, det är ett sätt att uttrycka mig och dela min stil. Ibland blir det bilder där jag bär underkläder, och jag har märkt att många tjejer uppskattar dessa bilder och ser dem som inspiration eller ett uttryck för självkänsla.
Jag vill dock vara mycket tydlig med att jag inte ser detta som en pornografisk handling.
För mig är det en handling som faller under kategorin mode och självuttryck.
Jag älskar kläder, jag älskar att experimentera med min stil, och att dela detta med andra är en del av min identitet online.
Men hallå, killar och män, vad försöker ni egentligen uppnå?
Det är en ständig ström av meddelanden där ni önskar fler lättklädda bilder, och många av er går så långt som att erbjuda att köpa bilder av mig. Låt mig bara säga detta rakt ut: de hamnar på blockeringslistan direkt.
Utan undantag.
Det står tydligt i min bio att jag inte är intresserad av sådana förfrågningar.
Trots att jag har en kropp som många kanske anser vara ”perfekt fasta stora bröst och ordentligt rumpa (Drömtjej)”, betyder det inte att jag är till salu eller att mitt uttryck ska misstolkas som en inbjudan till sexuella närmanden.
Snälla, SLUTA! Ni förstör för mig, och det leder till panikångest.
Det är en kränkande känsla när mina avsikter misstolkas på ett sådant grovt sätt, och det tar bort glädjen från det jag egentligen vill göra – att dela min passion för mode.
Nu känner jag mig dock inte ensam längre, och har lyckligtvis inte drabbats av panik på samma sätt den senaste tiden.
Anledningen är enkel: jag har min älskling vid min sida.
Även om han befinner sig på en annan plats rent fysiskt, har vi daglig kontakt, och jag vet att jag alltid kan ringa honom när som helst.
Hans stöd och förståelse är ovärderligt, och det ger mig en trygghet som hjälper mig att hantera de negativa sidorna av att vara en offentlig person online.
Han ser mig för den jag är, och stöttar mina val, vilket är en enorm lättnad.
För att ytterligare hantera situationen och skapa en lugnare miljö har jag även tagit ett stort steg i mitt privatliv. Jag bor inte längre i min lägenhet.
Att ständigt höra barnskrik från lekplatsen utanför, det var något som konstant påminde mig om min egen son och det förflutna.
Det blev för mycket, för påtagligt, och det var dags att byta miljö för att kunna fokusera på mig själv och min mentala hälsa. D
et nya boendet ”kärlek-torpet” ger mig den ro och distans jag behöver.
Jag önskar överväger att säga upp lägenheten.
Vi är båda väldigt förälskade kåta just nu och känner en stark attraktion till varandra. Jag ber om ursäkt om mina ord kan uppfattas som opassande, och jag ska undvika liknande uttryck framöver.
Jag har aldrig upplevt sådana känslor tidigare.
Jag har en stark känsla av att denna kärlek kommer att vara beständig. Jag vågar inte lämna Gösta, då det finns en risk att jag skulle må mycket dåligt och inte kunna klara mig på egen hand. Gösta är min trygghet, och det är något jag inte kan ändra på.
Min tidigare relation med min exman var mycket svår, han behandlade mig illa och fick sin vilja igenom. Jag kände mig föraktad och blev tvingad att gifta mig, vilket ledde till att jag gick upp i vikt.
Han hotade mig och kunde ibland vara våldsam.
Han har förstört mitt liv, och jag har blivit diagnostiserad med en psykisk sjukdom som jag måste leva med.
Gösta är raka motsatsen, han får mig att känna mig mycket attraktiv, och jag är väldigt lycklig med honom.
Han lyssnar och tänker noga igenom saker, och han ger mig alltid de svar jag önskar.
Mina ögon fylls av glädje, och jag fäller ibland glädjetårar.
(Om ni vill att jag ska viska något konfidentiellt, så är han utomordentlig i sängen.)